Livet i Bilder

 

 

 

 

Den senaste tiden har jag ägnat åt att plugga väldigt mycket. Och så kommer det fortsätta ett tag till.
Just nu är ett av ämnena polymerteknologi, spännande och intressant, men ack vad mycket grejer som ska in i huvudet. Men boken är på svenska och ganska lätt att förstå på det stora hela, så man får vara glad för det.

När jag inte pluggar tittar jag på tv, via datorn. (ja, jag betalar tv-licens, men jag har en tv också..)
Så ska det låta – oja, det tittar jag på!

Jag blandar friskt när det gäller mönster och färg. Fast bara hemma.

Förra söndagen vaknade jag halv 8 och kunde inte somna om, så då satte jag mig i soffan och kollade på Vasaloppet,
från start till mål och senare även femmilen..

Den här lilla figuren hittar man vid tågstationen i Ljung.

Och annars, ja, jag vaknade vid halv 8 idag, och gjorde det där som man ibland säger
”det är lika bra att gå upp när man vaknar istället för att försöka somna om. För när man vaknar nästa gång är man dödstrött.”

Så det gjorde jag. Fast jag gick kanske inte direkt upp, utan låg och läste i 45 min. Åt sedan frukost och plockade lite hemma.
Tog en långsam promenad till Friskis&Svettis och svettades vansinnigt på en motionscykel (jag körde ett pass: spinning medel!)

Tog en långsam promenad hem då jag även pratade i telefon – mina nya hörlurar med mikrofon är fantastiska.
(dock lite farliga då de nästan stänger ute allt annat ljud ”lite” för bra!)

Väl hemma städade jag – välbehövligt, åt lite, kollade lite på någon film som gick på tv.

Sedan satte jag igång med tvätten.

Jag borde plugga, men det känns som om det är allt jag gör. Så jag kanske väntar med det tills imorn.

Annars. Smärtor i magtrakten gör att jag funderar på om det är dags att fylla på med lite tabletter eller om jag bara ska uthärda…

Ja, mer än så har jag nog inte att säga. Förutom:

”Vi firar inte internationella kvinnodagen, vi uppmärksammar den!”

Och här kommer alla känslor igen.

Jag har kämpat som ett djur, jag har blött och stött, jag har försökt glömma och när det inte har fungerat har jag ältat och gått genom för att ta mig vidare.

Och så händer ynka 3 saker. som är så små och obetydliga. Men inte i mitt huvud, utan här förstoras allt och frågan VARFÖR VARFÖR VARFÖR är så himla påtaglig att det inte går att tänka på något annat.

Just på något annat borde jag tänka. Jag borde plugga som om det inte fanns någon morgondag (fast vid närmare eftertanke, då pluggar man kanske inte alls, men ni förstår bilden?) men det går inte, för så fort jag närmar mig böckerna kommer frågan VARFÖR och VARFÖR NU upp i skallen och upptar all plats som borde fokusera på kraftjämvikt och momentjämvikt osv..

Åh, så nä, nu struntar jag i detta och går och tränar istället. Kanske sköljs det bort med svetten, man kan ju hoppas i alla fall!

Jag är på väg nu..

Livet, sällan enkelt och allt för ofta obegripligt.

Men ack vad glad man blir när man kommer hem efter en lång dag i skolan och hittar en blandning av brev/paket på dörrmattan. Att det är från ens mor med ett innehåll man längtat efter gör ju det inte sämre.

Idag brottas jag mycket med tanken ”kan man ge bort något man pysslat, tänk om de (som får det) hatar det, men känner att de ‘måste’ ha det framme”  det kan man tänka på. Vågar man ge bort något då?.. Jag tror att jag kommer fram till att om de hatar det, får det stå för dom och de måste inte ha det framme. Eller? jaja, det ordnar sig..

 

Tystnaden

Det är väldigt tyst här. Och så ska det nog förbli, i alla fall lite till.
men jag kände att jag kanske inte kan låta det stå ”men jag lever och mår bra”, för en dag kanske jag inte gör det.
Just nu (mitten på augusti 2012) är det en medveten tystnad här. Och som sagt, det kommer så förbli.

Inte av anledningen att jag inte har något att skriva –  kanske att någon skulle bli mörkrädd om ni visste hur många gånger jag varit inne och skrivit inlägg som hamnat i utkastmappen.
En del för att alltid förbli opublicerade och andra väntar tills jag har bestämt mig hur jag ska göra med bloggens framtid. Några hamnar i mina dagböcker (just nu har jag tre olika! men hur det kommer sig? ja. det är så bara!)

Mina tankar det senaste kretsar mycket kring mig själv och mitt behov av bekräftelse och att få synas & höras. Tills jag kommit fram till hur jag ska hantera det kommer det vara en tystnad som gäller här! (och nu är jag inte ute och fiskar efter kommentarer som ”fortsätt ändå”, ”jag vill läsa” och så vidare) det här är ett beslut som jag helst vill ta utan att få den bekräftelse som jag kanske söker.

Så nu vet du varför jag inte skriver här om det viktiga och mindre viktiga som händer i mitt liv.

På återseende?!

 

 

Saker man kan störa sig på #1

Tänk er följande situation:

Du sitter och pratar med en vän och ska berätta något som du behöver prata om och upplever ganska jobbigt, precis när du äntligen fått ur dig vad det handlar om säger den du pratar med, ”åh jag vet precis vad du pratar om, jag tycker…, så här är det för mig…” osv

Vad arg man blir och vad ont det gör att inte bli hörd.

Ännu värre är det när man upptäcker att JAG är en sådan människa.

Och jag är ju också en människa som har teorier om saker, så vi börjar med dom innan vi går vidare:

Teori 1: Jag är lätt obekväm när jag inte vet vad jag ska säga eller det blir tyst och då börjar munnen gå.

Teori 2: Jag har i tidig ungdom blivit utsatt för detta många gånger och därför har jag något litet djur inneboende som tror att NU är det min tur att berätta.

Sanningen ligger kanske någonstans mellan dessa teorier. Men det jag kommit fram till är att jag dels måste skärpa mig, hålla snattran och även om jag inte kan hjälpa inte berätta hur jag hade det i en situation som egentligen inte ens är samma sak. OCH den andra punkten är att säga Nej, du vet inte alls hur det är, kan jag få berätta eller ska vi byta ämne helt?

För jag tycker inte det är okej. När man har ett samtal ska båda få vara i fokus lika mycket (och ja det finns cirka 100 undantag men nu utgår vi från att det är ett vanligt samtal och inget extra ordinärt har inträffat). För att inte bli hörd det är så hemskt nedtryckande.

 

(Jag har i perioder undrat om jag ens hörs, om saker jag säger inte låter, om jag lever en värld i huvudet där jag säger saker och i en verklig värld där jag är tyst. För det har inträffat, visserligen i sällskap med fler än 2, att saker jag säger bara inte hörs. Ingen bryr sig och senare kanske man får en fråga om det man redan berättat, men ingen lyssnat. Tro mig, det är inget roligt.

Samma sak, jag har upptäckt att jag snabbt förkortar berättelser när den jag berättar det för verkar lite lite ointresserad och oftast är det sant, för följdfrågan efter man slutat prata handlar sällan om det, utan om något eget från den personen…

Eller att bli avbruten mitt i en historia och ingen bryr sig om slutet…

Ja, det var kanske en del ilska och bitterhet som kom ut nu. Men att bli hörd är viktigt! (och som sagt, jag måste verkligen också jobba med detta, så vi kan kanske jobba tillsammans?))

sommarlov!

Det verkar som om jag har klarat av mitt första år som textilingenjörsstudent. Visserligen har resultatet från gårdagens tenta inte blivit känt än (och om jag klarat den eller inte är ett stort ? ), men i övrigt verkar första året ha gått förbi och alla kurser är avklarade.

Det är både skönt och fruktansvärt skrämmande. Att inse att nu har jag avklarat en tredjedel av mina studier. Som alltid är det läskigaste för mig att inse och tänka att om två år sitter jag här, klar ingenjör och ska ställas på arbetsmarknaden. Lilla jag, som inte kan något, ska jag, som inte vet något, få ansvar för stora frågor..

Det är inget jag går och skriker ut, men det där med ansvar, det är bland det läskigaste jag vet.
Att jag har varit lägerchef och ansvarig för ca 280 personer, det ser jag nästan som ett skämt. Vem gav mig det ansvaret? Hur kunde de lita på mig? Jag kan ju inget. (det här är inget man pratar högt om, för det får man inte. och jag är inte ute och fiskar efter kommentarer som ”tryck inte ner dig själv, du kan mycket” – jag vet, men samtidigt så fattar jag inte hur jag, Malin, har hamnat i de situationerna.)

 

Hur som helst. Sommarlov har jag. Har visserligen några uppgifter kvar, som jag frivilligt tagit på mig, (ska informera nya studenter och träffa rep. från skolverket.) Men annars är jag ledig tills jag börjar jobba – och jag vet inte när det blir. det enda jag vet är att på måndag ska jag på möte på mitt sommarjobb, hoppas att jag får schemat då..

Sista minuten är en bra minut.

Jag förstår inte varför jag alltid är ute i sista minut med allt.
Jag ska ”predika” på ett möte imorgon kväll.. Har jag skrivit klart den predikan?

Nej, det har jag inte. Istället har jag visserligen tänkt väldigt mycket på den. så jag har bearbetat ämnet. sen bytte jag ämne. och det har jag också tänkt på väldigt mycket. men jag har fortfarande inte skrivit ner mina tankar. vilket jag borde göra, typ nu.

Så det ska jag göra.

Sen ska jag fika med en vän.

Sen beror det på om jag blir klar med predikan, då kanske jag åker på valborgsfest ikväll. Annars sitter jag och sliter mitt hår.. :)

 

Nej, bilderna har inte ett dugg att göra med texten. Men de kan väl få vara med ändå…

 

Frågorna jag ogillar

• så.. Vem är du?
  Det är en fråga man ofta får när man är ny i ett sammanhang. Och jag vet aldrig vad jag ska säga. Mitt namn känns som en självklar punkt att vara med. Men vad mer? Ålder? Var man är ifrån? (se nedan varför jag inte gillar den frågan) Vad man gör om dagarna dvs jobb/plugg? Fritidsintressen? Favoritfärg?
  Jag har en känsla av att jag antingen är alldeles för öppen eller alldeles för stängd när jag ska berätta om mig själv.
• Varifrån kommer du?
  Det borde kanske vara en lätt fråga, men inte för mig. När någon frågar ”och varifrån är du?” då blir jag nervös. Eller ja, det känns sådär. För mitt svar blir ”typ Nässjö i Småland”. men där har jag inte bott på 4,5 år, så det känns fel att säga småland. Dock bor ju mina föräldrar där, så det kommer ju alltid kännas hemma.
  Men Vårgårda eller mer A-O känns ju också hemma. Men jag kan ju inte säga att jag kommer från A-O.. Och jag kan ju inte heller säga att jag kommer från Borås.
  Fast om jag åker härifrån och hälsar på en kompis och de har någon annan kompis i sin närhet som frågar varifrån jag kommer – då borde jag ju svara Borås. För det blir ju fel om jag säger Nässjö..
  Förstår ni mitt dilemma?

Är det en kvinnlig rättighet att få barn?

Jag är inte så intresserad av politik.

Men jag blir arg:
när regler gör att vi (ja, jag säger vi, för jag bor här i Sverige, som är ett demokratiskt land, alltså vi..) utvisar människor som är sjuka eller riskerar sitt liv om de återvänder. Eller egentligen förstår jag mig inte på reglerna alls. Låt alla stanna. Varför inte?
och en hel del andra politiska förslag som kommer, då funderar jag på ”hur tänker dom egentligen??”

Och nu, har det kommit ett förslag om att Sverige ska ”tillåta” eller kanske till och med erbjuda insemination av kvinnor, singel kvinnor så de kan få barn. För bara för man inte har en man att få barn med så är det ju en rättighet att få barn.
Tyckte du att det där lät ironiskt? Jo, så är det.

För jag förstår inte VARFÖR det ska vara en rättighet att få barn. Jag tänker inte säga ett ord om att jag tror att det är bäst att barn får växa upp med två föräldrar. Eller att pappan behöver finnas där för barnet, eller att två kvinnor är dåliga föräldrar. Eller att ensamstående föräldrar inte är bra.. Tänker inte säga något om det. För jag tycker det inte handlar om det (och jag tycker inte ens det).
Utan jag tycker att det handlar om vad vi tycker oss ha rätt till.

Jag hoppas och vill gärna få barn i framtiden.(precis som jag gärna vill träffa någon att dela mitt liv med..)

Men till vilket pris?

Har jag den rättigheten?

Jag tycker att det är bra att Sverige erbjuder hjälp till par som inte kan få barn på ”det naturliga sättet”. (Även om jag kanske anser att man gärna bör kolla på adoptions möjligheter först, för det finns väldigt många barn som bara väntar på att få föräldrar – nej, detta har jag inte källor på. Utan jag mest tror att det är så..)

Men om jag som kvinna lever ensam, varför ska jag ha rätt att få barn? Bara för att jag med min kropp har den möjligheten? Det är ju knappast så att singelmäns rättighet att få barn tas upp. Men det är kanske bara för att de saknar livmoder…

Hur tänker ni?

Om just detta har jag ganska mycket tankar och åsikter, så risken finns att temat återkommer.. (När jag samlat mina tankar ytterligare..)

Under kvällen kommer åsikterna fram..

Jag är nog lite rastlös, har lite många tankar som vill ut. Vill dela med mig så här kommer ytterligare ett inlägg.

 

Jag har under kvällen tittat på så ska det låta och trots att jag gillar när det känns ”äkta” så måste jag nog tyvärr erkänna att det är ganska surt när artisterna inte kan texterna. (framför allt när till och med jag kan dom), men ändå envisas med att sjunga hela låtar. (mina förslag: gör som många andra och sjung bara den efterfrågade meningen och slå av eller lär er texten).

Och ja, detta är väl ett i-landsproblem om något. Men ändå.