Det var i onsdags det hände.
Kvällen hade spenderats med delar av klassen hemma hos M, vi hade pluggat och ätit tacos! En väldigt fin kväll. Runt 21.30 så börjar jag och E cykla hemåt, vi bor åt samma håll, när vi kommit en liten bit kommer jag på att jag glömt hjälmen hemma hos M, men vi är lite för trötta för att vända, så jag skippar hjälmen. (Och det är det ironiska i det hela.)
Hur som helst.
Vi cyklar, E och jag skiljs åt och jag fortsätter hemåt. Och tycker att jag är ganska smart och ska gena över en LÅG trottoarkant för att komma till cykelbanan. Men tydligen kommer jag lite snett (och man ska ALDRIG köra över en trottoarkant snett – det vet jag ju.. men ändå, trodde jag att det skulle funka denna gång, för den är så låg kant.) MEN som du säkert räknat ut så hamnar jag på marken. Ganska ordentligt kan man säga. Jag känner hur mina knän gör ont men tänker att jag måste ju ta mig hem. Så jag hoppar upp, kollar mig omkring om det var någon som såg mig, upp på cykeln och cyklar mycket försiktigt hem.
Väl hemma en halvtimme senare så får jag av mig mina trasiga leggings och ser att det ena knät är helt uppskrapat och lite nedanför det andra knät så är det ett hyfsat stort ”hål”. Och jag inser ganska snabbt att detta måste nog någon annan kolla på. Så jag letar fram nr till sjukvårdsrådgivningen och får prata med en fantastisk sjuksköterska som tycker att det är bäst att jag ska åka till akuten så någon annan får kolla på det och avgöra vad man ska göra.
Så fort, på med en långklänning (det enda som inte låg direkt mot såret på benet) och till bussen. (Ja, jag tog bussen till akuten.. vad skulle jag ha gjort?) Väl på akuten så får jag vänta på att träffa en sköterska som gör den första bedömningen – det måste sys…
Så jag får vänta i väntrummet på att träffa en läkare och när jag sedan träffar läkaren så kommer hon fram till att det är för mycket smuts i såret (det fanns till och med ett LÖV i såret, och sen en massa grus..) Så hon rengjorde det så mycket hon kunde och sedan tejpades såret ihop. (Varför hon inte sydde? Jo, för att då ”drar” man ner smutsen ännu djupare ner och stänger in den, men med tejp så ger det kroppen möjlighet att få ut det som inte ska vara där på ett ”bättre” sätt.) Så tejp blev det och tydligen kommet det bli ett fult (men ack så coolt – not) ärr. Men det kan jag leva med.
Dock gör det svinont. Att röra benet är en PINA, det värsta är att ställa sig och sätta sig. (sen går det bra så länge jag sitter still..) Men jag lever och mår bra.
Och huvudet klarade sig bra. Det fick ingen smäll och tur är väl det för hjälmen låg ju kvar hemma hos M. Men som sagt. Jag mår bra!
Dessutom är detta ett perfekt tillfälle att träna bort min ”sjukhusskräck” eftersom jag måste på återbesök så det läker bra och inte blir infekterat. Så på måndag ska jag dit igen. Inte hurra, men det blir säkert bra.
Och varför jag berättar det för dig? Jo, för att du ska tycka synd om mig.. Vilket du egentligen inte behöver, för jag mår ju bra. Även om jag har lite ont…